Ja se det snöar.

Jag har genom åren jag bott hemmifrån och på så vis umgåtts med människor som jag inte känner till 100%, genom jobbet, högskolan, fester, tränat mig på att vara öppen, lyhörd och försiktig. Öppen - för nya idéer, annorlunda idéer, bättre idéer. Lyhörd - för andras behov, uttryck och värderingar, ädlare värderingar. Försiktig - varsam så att jag inte trampar någon på tårna. Kanske redan ömma tår. Det är svårt att hålla uppe det där jämt, att ständigt tänka sig för, men ändå, som jag dock försöker, alltid uttrycka vad jag själv tycker, utan att låta mig tystas av någons starkare eller annorlunda åsikt. Ibland är det inte populärt när jag säger vad jag tycker. Ibland är det väldigt populärt när jag säger vad jag tycker. Ibland vill jag säga vad jag tycker, men kan inte. Ibland vill andra att jag ska säga vad jag tycker, men jag törs inte. Idag var det en dag när jag ville säga vad jag tyckte, men kunde inte, då det skulle innebära att jag inte var försiktig.

Dante, han får dock alltid höra, sanningar, och jag lyssnar alltid på honom. Fast jag fattar inte hur han inte kan ha lärt sig än vad "vill du ha en godis?" betyder. Det säger jag 2 gånger om dagen, och ger honom sen en godis, men ändå tittar han på mig som om jag just sa "det ligger en låda blöta spik i farstun". I hans ögon ser jag att han tänker "du föstår inte ens själv vad du säger, eller hur?". Men glad för godiset - det blir han varje gång.

På lördag blir det Rammstein och sedan träffa faster. Kram på er.