Jag är ingen prylbög...

..men jag kan inte annat än att tycka väldigt bra om min kamera.

Idag kom snön. Den gör mig inte glad.

Light Art Performance Photography á la Greffskij

Josomfan. Jag blev så inniden inspirerad av "lapp"-tyskarna. Jag har väl visat er sidan? Underbart! Bra musik spelar dom oxå, jag har faktiskt börjat gilla Covenant. Det du, sylt-Bengt! Jag tänker på dig! :)

Mina egna experiment är inte lika bra (än). Det är kallt som s-n att stå ute och vänta på bilar eller mixtra, men jag ska utrusta mig bättre nästa gång. Vantar och kaffethermos. Pannlampa. Jag har redan massor med idéer hur jag ska få till det som jag vill. Måste köpa ny optik oxå..






Sista bilden är mitt hem, min borg, mitt palats. Vackert land vi bor i.

Surrealism & God mat

Igår var det tacos. Som vanligt en av veckans ljuspunkter. Mina snälla vänner. Påväg hem var jag med om något verkligt surrealistiskt.

Som vanligt gled jag ner genom stan med bilen - inte åka direkt hem - värma bilen lite. När jag var i svackan på karstorpsvägen, i höjd med ekängsvägen, såg jag något i diset på himlen.. ett stjärnfall! Det var länge sedan.. direkt föll blicken där stjärnfallet lixom landade... då såg jag ett par bilstrålkastare blinka konstigt över vägen.. när jag kommit upp i höjd med den övre infarten till parkeringen på Billingehov, såg jag en bil stå rakt ner i diket.

En liten Renault tror jag. Höger bakhjul befann sig minst 50cm över vägbanan. Där i satt en kille och ringde i telefon. Jag svängde in på parkeringen och hoppade ur. Fick kontakt med killen och frågade om han behövde hjälp. Han verkade lite chockad eller disträ, men han mådde bra. Hade kompis som skulle komma och hjälpa till. Hela fronten på bilen var förstörd. Jag hade ingen bogserlina. Beklagade och hoppades att allt skulle ordna sig. Det var okej om jag åkte, sa killen.

När jag öppnade bildörren såg jag i kolmörkret något som rörde sig framför bilen. "Mycket harar här" tänkte jag. Det var en räv. En stor röd räv. 2 meter framför bildörren där jag stod. Han tittade upp på mig från plastpåsen han bet på. Vi stod där i vad som verkade flera minuter och såg på varann. Jag fick upp mobilkameran men precis när jag skulle ta bilden gjorde han ett väsande och sprang i högsta fart rakt bort från mig. Jag satte mig i bilen och åkte mot den nedre utgången. Då stod han där igen. Mitt på trottoaren i gatuljuset och tittade på mig. Jag vevade ner rutan och gled mindre än på 2 meters håll förbi. Jag hade kunnat klappa honom genom det nedvevade fönstret. Hela vägen hem tänkte jag att det måste vara ett omen.

När jag kom till jobbet på morgonen denna dag (igår), vände jag mig om innan jag gick in i trapphuset och tittade upp mot Billingen. I diset på berget såg jag höstens alla färger spela i lövverken på mina älskade träd. Där, mitt på himlen, hade formats den mest perfekta regnbåge jag någonsin har sett. En hel båge, inte halv, inte mitt på, utan helt perfekt formad som en båge med start och slut, precis lika tydlig hela vägen. Jag tittade på den så länge att jag kom försent till mitt pass i Helpdesk.

Alltihop på en vanlig måndag. I Skövde.

Otack är världens lön!

Ja... vad glad jag var att jag fått mitt bredband! Nu är jag inte lika glad. Det har "vart nere" i nästan en vecka. Oanvändbart. Funkade faksikt i 3 timmar igår, men sen klappade det ihop igen. Och det tror dom jag ska betala för? Telefonen funkar inte heller. Ladda upp en bild till det här inlägget kan jag glömma. Det regnar, är mörkt, osten är slut, jag fick jobba till 17 och jag har inga rena strumper till imorgon. Jeeeeeeeepp jepp jepp...

Höstfärg, dysterfärg?

Varje gång jag vaknar och ser att det är frost ute, och inser att jag måste skrapa rutorna på bilen, dör något inom mig. Jag får lite lite förkortat liv varje gång det händer. Som tur är upplever jag så mycket roligt på dagarna, träffar så mycket trevliga människor och har det så skönt när jag väl är hemma, att jag även får min livstid lite lite förlängt. På vinterhalvåret går det således jämnt ut - jag får varken förkortat eller förlängt liv. På sommarhalvåret, tänker du, borde jag alltså gå plus, men nä - då röker jag så mycket Ritmeister, andas in så mycket krutrök & dieselavgaser och stannar uppe så sent på kvällarna, att det fan går jämnt ut där med. Livet är härligt :)

Här är några bilder på mina kompisar. De är stora och håriga. En del större än andra. De ser så lugna ut. Kunde heller inte låta bli att ta en bild på vägen jag åker till jobbet varje dag. Det är då, efter att jag skrapat ruthelv.. och jag ser det där genom det lilla uppskavda hålet i framrutan, som jag får lite lite förlängt. Redan där i bilen så börjar det jämna ut sig. Nu ska jag äta en macka och packa inför morgondagens Norgeresa!

Min nya bästa vän

Ne, jag ersätter inte mina vänner med prylar, men det är inte långt ifrån att jag tar med den här prylen i listan över vilka som ska få julkort. Kjell var här i morse och trixade med min telefonledning. Kjell? En farbror med grånat skägg och sociala skills som jobbade åt ett telekombolag, vi behöver inte nämna vilket. Han såg till att bredbandsbolagets prylar installerades, och idag efter jobbet hämtade jag mitt modem. Visst är hon fin. Gröna lampor och allt. Nu surfar jag som aldrig förr! :) Snart är även min vanliga fasta telefon igång, så dom som försökt ringa på den och blivit besvikna (yeah right..) kan nu köra med den igen!

Livet leker :)

Vardag. Tråkigt?

Det är vardag. Det lunkar på. Jag har nog blivit lite deprimerad, därav att jag inte skriver så mycket. Jag är deppig pga. vädret såklart, inget annat. Tänkte bjuda på en liten fotokavalkad. Snart kommer mitt bredband och då ska det bloggas hej vilt. Här är min vardag. Fuck jag är tråkig.

Uppifrån och ned - Det snöade i morse. Sen står där lite datorer. Det är för dom, eller för att folk vill ha dom, som jag är här. Tack för att jag behövs, jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att inte ha något jobb och så vinter på det. Urk. Jag är tråkig, men jag har roligt på jobbet. Det är faktiskt sant.

Fönstret i fikarummet. Jag halvligger i en hel soffa själv så personalen får trängas i de som är kvar. Slyngel, tänker dom säkert. Sitt upp ordentligt i soffan. Men den annalkande vinterns mörker trycker ner mig platt platt. Hjääääälp. Nyp mig i armen, berätta en fräckis, antasta mig. HOPPA PÅ MIG!

Det är stopp i Lennarts Fettavskiljare.

Jag äter en näringsriktig och för alla sinnen stimulerande måltid. Njuter av uppläggningen, den kulinariska finessen och armomerna som får nackhåren att krulla sig. Bokstavligt talat. Äh jag har ju klippt av allt hår, inga hår som kan krullas. Jaja ni fattar idén :)

Det är iaf ett vackert hus jag jobbar i. Eller hur? Golvet är helt fantastiskt. Höll på att springa på folk flera gånger idag, då jag går med nosen ned mot golvet och tittar, hellre än går rakt fram. Människorna runt omkring mig tycker nog jag är märklig som fotograferar ett trapphus. Så såg dom ut iaf, när dom tittade skeptiskt på mig. Från Indien eller något annat land långt i Öst var dom. Där fotograferar man nog inte trapphus. mmm.

Läser en reseskildring från mina vänner som är i Asien. De har väl vart ute i 20 dagar ungefär, och har 70 kvar, planerade, på resan. Jag blir avis. Både på att åka på resa och även att vara två. Nätdejting? Hm...