söndag, december 20, 2009

Ännu inga klappar

Jag har vait på födelsedagskalas hos en av mina trevligaste vänner. Han heter Linus. Om någon för 10 år sedan frågat mig hur jag tyckte om barn, hade jag nog uttryckt mig försiktigt att "jovisst, sen.". På något märkligt vis förändras ju vi människor med tiden, utan att vi märker det själva, och idag, på samma fråga, hade jag sagt, "jovisst, snart.". Jag är 30 nu, och jag blir inte yngre. Känner nog lite av den där 30-års-krisen - var är jag? varför? vart är jag påväg? Det där med mål på resor, antingen det är 20-års presenten till dig själv, bilsemester i Sverige med en flickvän, eller livet, är inte alltid det viktigaste. Jag tänker ofta på dikten som slår an tonen till min Blog - "I rörelse" av Boye. Det är inte målet, utan vägen, som gör mödan värd.

Jag läste de senaste inläggen i en resedagbok och blev så innihelsike sugen på att resa. Jag har inte gjort det, ingenstans. En gång var jag i Flen. Nä, skämt å sido, jag har varit i Sverige. Haparanda, och alla små ställen utmed kusten. I sommar måste jag verkligen se till att komma iväg på min tripp med motorcykeln. Det blir nog en GPS till mig själv i julklapp - en som går att montera på just hojen och som tål lite hårdare tag. Jag ser mig själv på en tripp i Sverige först, och sen, om jag vågar, lite längre, men då måste jag nog ha en större hoj. Måste och måste, men man kan ju få drömma lite. :)

För första gången någonsin, faktiskt, har jag kunnat bjuda hem folk och inte känna att det är trångt eller att det är ogästvänligt. Jag har yta. Jag ska bjuda hem fler personer - har bara sniffat lite på hur det är att vara värd, och jag gillar det. Att få skämma bort någon, eller några, som kommer på besök. Häromsistens var en av mina andra små vänner på besök - Sigge. Han fick kycklingpanna/gryta och glass. Och pepparkaka. Och bär. Och choklad. Han matade min lilla blåa katt - den i porslin, den som kostat två kronor. Först tyckte gossens mor och far att han inte skulle leka med den, men, då sa jag att här inne, i mitt hus, får man leka med allt. Och innerst inne tänkte jag "för det gör jag, och jag är inte riktigt vuxen än jag heller". Fast jag är 30.

I sepia ser vi Linus. Han spelar tårt-baknings-spelet med Alfons. Vi har nog precis byggt klart en chokladtårta, han och jag. I svartvitt i mitt badrum ser vi Sigge. Jag föreställer mig att han ser så sur ut för att han inte fick leka mer med vattnet, och att dom ska åka hem. Dom är för goa, mina polare :)




Inte köpt en enda julklapp än. Paniken börjar sätta in.

2 kommentarer:

  1. Sigge satt brevid när jag läste din blogg och han kände genast igen sig... söt bild trots att han ser sur ut. :o)

    SvaraRadera
  2. Du är välkommen att hänga med till Sarek juli 2011. Det är en resa.

    SvaraRadera